*?(arret orezisat ) jag har sytt nya ryggstödsskydd fixat julgardin ..lyssnat på Mondo dieu sjunger en Fröding

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN
I
ah nu går det inte att flytta fotona ..lämnar det så länge hittade en bit rött tyg ..grovt bomull (längst ner i botten på tygkistan)  i samma julröda nyans  som gardintyget Skönt att greja på då ide'n just dykt upp oc ännu int hunnit hamna på nån lista där jag radar upp vad jag vill göra sen  i rött och guld lite för tidigt med snö gubbe vax duken  ..men måste ju testa ;) så här ser arrangemanget ut nu på kvällen  slingan får gå fram till köksfönstret lyktan lyser i natten jag har grejat några krans stommar av vinrankans slingor kanske kommer jag att göra några kransar då är det bra att jag redan har gjort det lite juligt ifall jag reser bort en vecka  snabbt närmar sej första advent
Mondo Diou sjunger  Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas  gungande gräs.
Och med  sommar  och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig  glad, var mig hälsad!  - Men var är  min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt,  det är bränt,  det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det  minnet  är allt som är kvar .
Och det är som jag såge en gavel stå vit och ett fönster  stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi.
Och det är  som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst  i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla,  som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna  och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugo år, det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång  är allt som finns av det gamla i Alsterns dal."

II
Och här är dungen, där göken gol, små tösor sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär, och här var det skugga och här var sol och här var det gott om nattviol, den dungen är mig kär, min barndom susar där.

III
Här är stigen trängre, här är vildskog, här går sagans vallgång vild och lös, här är stenen kastad av ett bergtroll mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös, här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, här satt Ulva lilla, Vargens dotter, ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet, den är lång och trång och stängd av snår, ingen knipslug mästerkatt i stövlor finns att visa oss, hur vägen går.

IV
Kung Liljekonvalje av dungen, kung Liljekonvalje är vit som snö, nu sörjer unga kungen prinsessan Liljekonvaljemö.
Kung Liljekonvalje han sänker sitt sorgsna huvud så tungt och vekt, och silverhjälmen blänker i sommarskymningen blekt.
Kring bårens spindelvävar från rökelsekaren med blomsterstoft en virak sakta svävar, all skogen är full av doft.
Från björkens gungande krona, från vindens vaggande gröna hus små sorgevisor tona, all skogen är uppfylld av sus.
Det susar ett bud genom dälden om kungssorg bland viskande blad, i skogens vida välden från liljekonvaljernas huvudstad